Millennials- den värderingstyrda generationen
Det sägs en massa saker om de som är födda från tidigt 90-tal fram till tidigt 00-tal. En sak är att de är en värderingsstyrd generation. Det betyder så klart inte nödvändigtvis att de har gemensamma värderingar, men det finns ju så klart en massa samhällstrender som påverkar generationer som ger dem vissa likheter.
Själv har jag en dotter som tillhör denna generation. Förra veckan fick jag läsa manuset till talet hon skrev inför ett moment av de nationella proven i svenska i våras. Jag delar här hennes text om sympati och medkänsla som hon skrivit efter ha läst Stefan Einhorns bok, Konsten att vara snäll. Jag delar dels för att jag är en stolt mamma, dels för att jag tycker det är en klok text och dels för att 2020 så består denna generation av 50% av den arbetsföra arbetskraften i Sverige. Vi bör vara nyfikna på dem och lära om dem- och inte minst AV dem för att bli bra ledare. Jag själv lär mig, utvecklas och inspireras mycket av denna yngre generation, som många gånger får ta emot mycket kritik men som är värda mycket respekt.
Sympati och medkänsla – att vara en god människa gentemot andra och sig själv
”Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv.”
Så sa Ralph Waldo Emerson, en amerikansk författare och filosof som levde under 1800-talet. Det betyder att om vi förstår hur andra människor tänker, är sympatiska och visar godhet gör vi även oss själva en tjänst. Och sympatin, medkänslan, godheten och förståelsen har väl aldrig behövts mer än vad den gör just nu. En flyktingvåg, hat mot HBTQ+ personer, ökade samhällsklyftor, ojämställda levnadsförhållanden, rasism etc. Det är bara några av de problem vi möter i dagens samhälle. Men i grund och botten handlar det där om samma sak. Särskiljningen av olika människor och deras värde. Bristen på medkänsla och viljan att hjälpa dem som har det svårare än en själv. Men om det Emerson säger är sant, att hjälpa andra även gynnar en själv, varför gör vi då inte det oftare?
Det finns mycket som står i vår väg, som motverkar våra försök till att göra gott. Det kan sammanfattas till fyra olika motkrafter. Den första är tids- och resursbrist. Vi ska hinna prestera bra på jobbet, ta hand om vår familj, vårda våra sociala relationer, lägga tid på något fritidsintresse, ta hand om vår hälsa, vara utvilade och ständigt prestera och prestera. Dygnets 24 timmar räcker inte till för att allt det vi måste hinna med, och istället måste vi prioritera. Vissa känner att de vill lägga mer tid på sig själva men det betyder inte att man måste sluta lägga tid på sina medmänniskor. Vi måste finna en balans mellan att göra gott för andra och att göra gott för oss själva.
Det andra som står i vägen för vår medkänsla är viljan att inte lägga sig i det som vi anser inte angår oss. Men var går egentligen gränsen för det som angår mig, och det som inte gör det? För om det inte rör mig, om inte jag borde blanda mig i situationen, vem ska då göra det?
Det tar oss in på den tredje motkraften, ”nånannanismen”. Det är ett begrepp som dök upp 1998 och syftar till att man förväntar sig att någon annan ska ta tag i de problem som man själv inte orkar med. Nånannanism blir ännu större i samband med samhällsproblem, för helt plötsligt finns det miljontals med andra människor som man tycker kan göra något åt saken istället. Men om alla tänker så, kommer arbetet aldrig komma igång. Folk måste börja ta sitt individuella ansvar för att vi sedan tillsammans ska kunna jobba för ett bättre fungerande samhälle.
Den fjärde och sista motkraften är offermentaliteten, att se sig själv som maktlös i en situation. Ibland ses allt som hopplöst, för det är klart att ingen kan förändra allt och ingenting kommer förändras över en natt. Det kommer bara ske genom små små steg i rätt riktning. Men kom igen - ett vänligt leende, en hjälpande hand. Vi är aldrig helt maktlösa, det finns alltid något vi kan göra för våra medmänniskor.
Det är först när vi förstår varför vi agerar på ett visst sätt, och vad som hindrar oss från att agera på ett annat, som vi kan bryta vårt nuvarande beteendemönster. Genom att känna till de motkrafter som motverkar vår sympati, medkänsla och godhet kan vi lättare jobba oss förbi dessa och utvecklas. Vi måste bland annat sluta säga att ”det är tanken som räknas”. Om vi vill uppnå en förändring spelar det ingen roll hur goda tankar vi har, utan vad vi faktiskt gör. Slutligen behövs det drivkraft, för att passera alla hinder och istället kämpa vidare mot våra mål och hoppet om att vi kan förändra, att vi kan bidra till en bättre värld. /Tilda Aspe
